Otto äter upp sin snopp
214kg skoningslös barbar
Men vem har han att klandra
En stor vurst i sin ena hand
Och schnöppfen i sin andra
Han håller nyckeln till sin mättnads dörr
Alldeles förtegen
Han tar ett bett som aldrig förr
Han tar det av sin egen
Hungern kryper likt stilla vind
Och växer till en våldsam storm
En tår rinner ner längs hans feta kind
Smärtan är ju helt enorm
Aldrig hade Otto trott
Att han kunde missta sig så stort
Av en gång schnöppf, bara stumpen kvar
Otto är nu ofruktbar.
// BOO
// BOOKommentarer
Trackback